Dags för några dagar på vift igen.

Det känns som att det har blivit mycket flängande fram och tillbaka den här semestern och nu är det dags igen. Jag och Grodprinsen lämnar Grodpappan hemma och åker till Eskilstuna för att hälsa på tjocka släkten. På schemat står en massa olika släktbesök (knepigt när man som jag har skilda föräldrar), fint väder och en dag på sjön, tjejträff med mina gamla barndomskompisar samt förhoppningsvis en massa sticktid då jag har goda förhoppningar om att det kommer att finnas en och annan frivillig barnvakt på plats.

Monkeysockorna och den yttepyttelilla pippitröjan är de projekt som får hänga med. När jag kommer hem vill jag lära mig att sticka sockor med Magic Loop. Om någon har några bra länktips med mönster och/eller tutorials så blir Garnfröken mycket glad!

Ett litet, litet garnköp.

Idag var jag inne på min LYS för att köpa garn till Mixa&Matcha-bytet där min bytekompis är självaste Stickamera-Ulrika. Lite läskigt, men också en väldigt rolig person att klura ut ett roligt paket till.

Garnet på bilden är givetvis inte det garn som ska skickas med i paketet, det hade varit tråkigt av mig att avslöja det redan nu. Nej, garnet på bilden ska bli en mycket liten pippitröja ett alldeles nytt litet barn. I dag har jag varit ute på stan och köpt presenter till den lilla nyfödingen och det är så mysigt att gå omkring och välja och vraka bland alla yttepyttesmå kläder i butikerna. Mysigt att sticka småttigt också!

Och vinnaren är...

Oj vad många ni var som ville vara med! Inte mindre än 96 personer och 214 lotter räknade jag till. Eftersom ni var så många så tog jag mig friheten att använda en slumpgenerator för att få fram en vinnare. Och det vinnande numret är...

...39

Och därmed är vinnaren

SARAH med bloggen De otaliga projekten

Grattis Sarah. Maila mig din adress på anneli(snabela)mp.se så att jag vet var jag ska skicka din vinst.

Tack alla ni som var med i utlottningen. En önskar att det fanns priser till alla men det går ju tyvärr inte. Det ska bli grymt roligt att följa alla fina bloggar jag har hittat till nu, tack vare att ni var med i min utlottning.

Sorg.

Förstås blir det ingen fånig utlottning i den här bloggen i dag, så som utlovat var. I stället går mina tankar till Norge.

Det känns ofattbart, det som hänt i Norge. Omöjligt att ta in, och förstå, att någon människa kan vilja andra så illa. Bomben i centrala Oslo är en fruktansvärd gärning. Det som hänt på Utöya känns om möjligt än värre. Jag kan inte föreställa mig den ångest och panik ungdomarna som befann sig på ön kände när de desperat försökte fly undan mannen som sköt ner deras vänner, en efter en. Hur långa de timmar som flöt förbi innan hjälpen kom måste ha känts. Mina tankar är givetvis med offren, deras familj och deras vänner.

Jag har själv varit på politiskt ungdomsläger. Några av mina bästa ögonblick i livet har varit på något läger, där jag suttit tillsammans med andra engagerade ungdomar och känt att det är vi som är framtiden och nog tusan kan vi rädda världen. Tillsammans. Aldrig, aldrig har jag känt mig så stark, orädd och beredd att göra allt för att den här världen ska bli en lite, lite bättre plats att leva på.

Idag klamrar jag mig fast i den känslan, nästan desperat. För den som har utfört dessa våldshandlingar vill inte att vi ska vara vare sig starka, orädda eller beredda att göra allt för att den här världen ska bli en öppnare och bättre plats att leva på. Den som har utfört dessa våldshandlingar vill att vi ska ge upp och bli små rädda och fega kräk. Vi får inte låta oss skrämmas. Att vi tillsammans står upp för öppenhet och demokrati känns sällan så viktigt som idag.

Ett litet vykort från Garnfröken.

Mysig stickpaus på café i fina, kära Tallinn. Espresso Macchiato, Vana Tallinn-tiramisu och terapistickningen förstås. Och där bakom skymtas fina sambon med sin tekopp. Det känns bättre. Det är svårt att känna annat än bättre när man har det så här oförskämt bra.

Jag har shoppat lite gladgarn också. Mitt i värsta turistfälledistriktet. Inte mycket till fynd och egentligen så tänker jag att jag inte vet vad jag någonsin skulle vilja sticka i sånt här regnbågsgarn. Men glatt är det. Och fint i sin härva. Kanske kommer det aldrig bli mer än så. En glad liten regnbågshärva i garnskåpet. Må så vara i så fall, tänker jag.

Och vad roligt att det är så många som vill vara med i min lilla utlottning. Hoppas att några av er stannar kvar en stund, fortsätter läsa och lämnar någon liten kommentar ibland. När jag kommer hem från Est-landet kommer jag att dra en vinnare. Och förhoppningsvis hinna titta in hos alla er som lämnat avtryck här hos mig.

En liten hyllning till en mycket kär vän.

Nu blir det nästan lite läskigt personligt här på bloggen. Du som läser som mest är intresserad av garn och maskor och inte så mycket av mig bör nog skippa just det här inlägget.

Jag har som sagt känt mig låg några dagar. Väldigt mycket handlar om att jag hade en fantastiskt fin liten minisemester med en vän som betyder fasligt mycket för mig. Jag har skrivit om honom förut här på bloggen, här och här. Och sen jag kom hem har jag känt mig tom och lite ensam. Plötsligt så hade den här lilla texten nästan skrivit sig själv och efter att finaste vännen fått kika på den och okejat att den hamnar här så ja, hamnar den här.

Jag träffade en vän här om dagen. Den kanske närmsta och bästa vän jag någonsin haft. Det är en överdrift att säga att vi var som ler och långhalm under större delen av gymnasiet och åren därefter. Han var det bästa som någonsin kunde ha hänt mig just där och just då. Vi pratade hela tiden. Om allt. Det var som om vi aldrig kunde prata färdigt, det fanns alltid mer att säga. Vi hånglade ibland. Men inte så ofta för man kan ju liksom inte prata och hångla samtidigt. Jag trodde länge, eller fantiserade åtminstone om, att det någon gång skulle bli han och jag. Typ när vi var trettio kanske. Och redo att slå oss ner, bygga bo och skaffa en hoper ungar. Jag har blivit lite äldre och kanske också lite, lite klokare. Jag tror fortfarande att han kommer att bli världens bästa pappa. Bara inte till mina ungar.

Av en massa olika anledningar försvann han ur mitt liv. Ingens fel, allas fel, så där som det kan bli. En dag var han plötsligt bara borta. Och jag, jag fattade ingenting. Jag ringde och ringde. Skickade sms efter sms. Men det var så tyst. Det var som om han hade gått upp i rök. Det blev en mörk tid i mitt liv efter att han hade försvunnit. Kanske mest för att jag ingen förklaring fick. Och för att livet var så outsägligt tomt utan honom. Han var den person som betydde allra mest för mig. I hela världen. Någonstans så var han mitt ankare. Orättvist kanske, att han skulle behöva vara det, men om ni kände honom skulle ni kanske förstå varför. Och om ni kände mig. När han försvann så tappade jag fotfästet en smula.

Jag är liksom ett kaos, nästan jämt. Inte så att jag missar grejer, planerar dåligt eller missköter mig. Det är mer inuti. Jag måste grubbla på allt. Och jag vet aldrig riktigt vad jag vill. Jag har svårt att göra långsiktiga planer. Vet fortfarande inte vad jag vill göra när jag blir stor riktigt. Mitt sämsta drag är att jag har lite svårt att verkligen komma nära andra människor och verkligen, verkligen bry mig om dem. Det jag har allra svårast för är att bara ha det fint. Det måste på något vis vara lite svårt och kämpigt för att jag ska kunna slappna av. Det pågår hela tiden en väldigt intensiv för- och emotdiskussion i mitt stackars huvud och det blir aldrig riktigt tyst. Det kanske låter sorgligt och dumt, men jag tycker inte längre att det är det. Jag har vant mig vid det där ständiga kaoset inuti och jag är rätt så förtjust i mig själv. Det kommer en massa gott av det också. En massa saker som jag aldrig skulle vilja vara utan.

Jag vet inte hur jag ska beskriva M för att göra honom rättvisa. Allt det som jag är lite dålig på gör han så bra. Nu är ju det här bara några fåniga ord i en fånig blogg någonstans, och det känns futtigt. Men M är så glad. Han är bekymmerslös på något vis. Jag har aldrig träffat någon som inte gillar honom. På riktigt. Han går liksom hem precis över allt. Till och med min pappa gillar honom. Nu känner ni ju heller inte min far, men att han gillar M säger mer än vad man kanske kan tro. M är omtänksam och ställer inte till bråk i onödan. Ändå vet han vad vill och är inte rädd för att stå upp för det han tror på. Han är modig. Och rolig. Han får mig att skratta mest hela tiden med alla knasigheter han hittar på. M är helt enkelt en galet bra människa. Riktigt, riktigt bra. Äsch, futtigt som sagt. Jag önskar att ni alla fick lära känna honom i stället.

När vi träffades här om dagen så kändes allting nästan precis som förr. Trots att det måste vara närmare tio år sedan allt blev knasigt och han försvann. Äsch, vi har hörts då och då förstås, men vi har liksom inte hängt, så där på riktigt. Vi drack folköl på en solig brygga. Jag brände mig förstås för det gör jag jämt. Inte M. M blir bara brun. Tiden rusade i väg. Och vi, vi bara pratade på. Förstås. Och skrattade. Och drack öl. Och jag tänker att det är jävligt att tio år bara försvann. Att det är jävligt att vi liksom lät det hända. Och jag tänker också att jag är så väldigt glad och tacksam över att vi satt där på bryggan i solen. Att vi drack öl och att jag brände mig och att jag fick berätta om allt roligt och sorgligt som hänt och att jag fick lyssna när M berättade om allt roligt och sorgligt som hänt. Sen sist.

Mycket är förstås annorlunda. Det är ändå tio år som har gått. Jag bor i storstaden, med min lilla kaosfamilj som jag älskar mycket och har väl någon slags liten idé om hur vuxenlivet ska se ut ändå. M bor i mindre stad, är butikschef och förlovad och trummar i ett band. Och har kanske, föga förvånande, en något mer klar bild över hur vuxenlivet ska se ut. Livet är annorlunda, men bra. Vi är båda på ställen där vi liksom hör hemma. Och det är väldigt fint på något sätt.

Jag är glad för att jag för en liten stund fick vara den person jag är i Ms ögon. För att han för några timmar bringade lite ordning i det kaos som är jag. För att vi fick skratta tillsammans och känna att vi efter all den tid som har gått fortfarande kan vara varandras lite grann ändå. För att ingen kan ta ifrån oss de minnen vi har. Och allra mest för att M fortfarande är min vän.

Och även om det känns sorgesamt nu, när vi åter skiljts åt och han åkt hem till sitt och jag åkt hem till mitt så känns det också fint. Jag skulle förstås vilja ha honom närmare. Dela mer av hans vardag och låta honom dela mer av min. Men nu är det som det är och jag tänker att det också hade kunnat vara tusen resor värre. Det kunde ha varit så att vi aldrig fick chansen att sitta där på bryggan, i solen med våra öl. Nu fick vi det och jag hoppas att det inte kommer att dröja allt för länge innan vi sitter där igen. För vi har ju fortfarande inte pratat färdigt.

Tack M. För att du är precis den du är och för att du fortfarande är min vän.

Monkey Monkey Monkey.

Jag känner mig lite tom i själen. Kanske för att jag träffade finaste vännen och insåg hur saknad han är och hur ledsamt det är att han inte finns närmre. Och kanske för att jag fortfarande är lite chockad över att jag blivit antagen till utbildningen och inte har en aning om hur jag ska få i hop livet med jobb, ekonomi, plugg, barn och sådant.

När man känner sig låg finns inget bättre än en välbekant och inte allt för klurig stickning. En som känns som hemma, där man nästan kan låta fingrarna sköta sitt utan att huvudet behöver lägga sig alltför ofta. Ett litet projekt som inte tar för lång tid att färdigställa. För mig är den bästa stickningen när det känns så här ett par Monkey Socks. Så nu har jag lagt alla segdragna stickprojekt åt sidan och tänker apa mig en stund. Och hoppas på att allt känns lite mindre sorgesamt ganska så snart.

Rättstavningskontroll.

Nu måste jag börja tänka mer på stavningen här i bloggen. Det har nämligen hänt en väldigt spännande och rolig grej som jag trodde var näst intill omöjlig: Garnfröken har kommit in på Språkkonsultprogrammet på Stockholms universitet.

När jag hade skrivit provet så trodde jag inte att det fanns en chans att jag skulle skriva toppfemton av de flera hundra personer som var där, men det gjorde jag. Hjälp.

Jag är förstås jätteglad men har precis fått ett superkul vik på mitt jobb och har inte begärt tjänstledigt eftersom jag inte trodde att det fanns minsta lilla chans att jag skulle bli antagen. Nåväl, det får bli morgondagens bekymmer. I dag skålar vi i champagne. Skål och grattis till mig!

Tårtfunderingar.

Grodprinsen födelsedagstårta var en enkel och somrig historia. En tryfflig chokladbotten toppad med hallon- och mascarponekräm. Dekorerad med chokladgaller och färska hallon. Chokladgallren är inte de snyggaste jag gjort, men jag tror och hoppas att tårtan var uppskattad ändå.

Nu har jag lovat Bonuspinglan en blå tårta till hennes födelsedag i slutet av augusti. Tyvärr är jag total nybörjare när det kommer till täckta tårtor och dekorationer så om det råkar vara någon som läser den här bloggen som har tips på bra hemsidor där jag kan hämta lite inspiration vore det toppen. Gärna enkla steg- för steginstruktioner.

Kanske vet någon om det finns bra webshoppar där man kan köpa "nybörjarkit" för tårtdekorationer eller något liknande. Jag blir jätteglad för alla tips jag kan få!

Dags för en utlottning.

Snart fyller Garnfröken-bloggen ett helt år vilket förstås måste firas. Jag lottar ut en ljuvlig härva Araucania Multy och boken "Strumpor och Sockor" av Sys Fredens.

För en lott: Skriv en kommentar nedan.

För två lotter: Länka till utlottningen från din blogg. Låna gärna bilden!

För tre lotter: Lägg till dig själv som följare till Garnfröken (om du redan är följare så räknas det såklart också).

Dragning sker på självaste födelsedagen, den 23 juli. Lycka till!

Skriv gärna i kommentaren hur många lotter du tar!

Grodprinsen fyller 2 år!

Idag är det två år sedan världens finaste lilla groda kom till världen. De två bästa åren i mitt liv!

Idag firar vi med kakor, cupcakes och tårta. Och en massa presenter förstås.

Ojojoj.

Här har det inte bloggats så flitigt minsann. Midsommar firade vi i Jämtland, som vi gör varje år. I år var det extra fint eftersom vi hade båda barnen med oss. Det är så idylliskt där uppe. Rött litet hus vid en sjö och så finaste logen som gör att den inte spelar någon roll om det regnar. Barnen hade det toppen med lekkamrater i samma ålder och en tjock liten ponny som de fick rida på. Enda minuset var att Bonuspinglan blev sjuk och kräktes mitt i natten. Ingen höjdare när man bor i en husvagn... Men ingen av oss andra blev smittade så det var nog bara ett litet värmeslag.

När vi kom hem var det min tur att däcka i nära fyrtio graders feber så därför blev det inget bloggande innan vi for i väg på nästa äventyr. Vi tog Grodprinsen med oss och åkte till Visby. Förvisso mest för att jobba, men det lite trevligheter hann vi också med. Bland annat fantastiskt god mat här och ännu godare mat här. Grodan tyckte det var spännande att åka båt och när mamman och pappan jobbade fick han vara med Grodmormor hos min morbror och hans fru som har ett sött litet hus med gigantisk gräsmatta några kilometer utanför Visby.

Nu är vi äntligen hemma ett par veckor innan nästa resa men det hinns inte med så mycket stickande. På lördag firar vi Grodan som fyller två år så just nu är det kalasförberedelser som är grejen. Men en liten, liten kofta är alldeles strax färdig och det är tur det för när bästa vännernas Myggan bestämmer sig för att det är dags att komma ut så måste den vara färdig.

Och snart fyller bloggen ett år! Det ska vi förstås fira med en tävling. Håll utkik så kommer jag att lägga upp en utlottning i dagarna. Till dess, ta det lugnt och njut av sommaren!