Det skiljer nästan 91 år mellan de två på bilden. Min fina farmor och hennes yngsta barnbarnsbarn, min lilla skrotunge. Farmor var här på påskfika i söndags och jag såg fram emot att få visa henne min estniska spetssjal. Tyvärr hann jag inte blocka den och fästa trådarna men hon nickade genast igenkännande när jag räckte fram den för att visa.
"Haapsalu" konstaterade hon.
Jag tog fram Nancy Bush bok Knitted Lace of Estonia så att farmor fick bläddra i den. Sedan klappade hon lite mer på min sjal, höll upp den mot ljuset och inspekterade lite till.
"Duktig flicka" sa hon sedan. Och när farmor säger duktig flicka, då värmer det i hjärtat, det gör det. Någon som har stickat i så många år borde ju veta vad hon pratar om menar jag. I november fyller hon 92. Och jag hoppas innerligt att vi får ha henne med oss ett tag till, älskade farmor.
Vilken underbar bild!!
SvaraRaderaVad fina de är, både farmor och din skrotunge! Men jag måste rätta dig lite, det är inte yngsta barnbarnet hon har i knät, utan barnbarnsbarnet! Nu blev jag så rörd av att se farmor på bild att jag nästan sitter med en liten längtansklump i halsen.
SvaraRaderaOch farmor har rätt, du är en duktig flicka!
Kram från äldsta barnbarnet! ;-)
Såklart Elle! Visst är hon fin vår fina farmor!? Kram!
RaderaFantastisk bild! Jag blir så alldeles rörd när jag läser vad du skrivit om din farmor och om hon berömmer dig och ditt stickade! Jag önskar så att min mormor fanns kvar i livet när jag började uppskatta stickningen!
SvaraRadera