Bloppis – Madeline Tosh Lace.

Jag älskar den här härvan. Men nu har den legat och stirrat på mig i garnskåpet alldeles för länge och jag inser att färgen liksom inte är min. Trots att den är så fin.

Det är en härva Madeline Tosh Lace i 100 % merino. En härva väger 100 gram och mäter 868 meter.  Färgen heter Betty Drapers blues. Det kan hända att namnet bidrog en aning till att härvan hamnade i min ägo från första början.

Hon är din för 160 kronor inkl. frakt (nypris 215 kronor/härva). Ett kap I tell you!

Månadens disktrasa 2015.

Jag är inte alls särskilt förtjust i slemmiga Wettextrasor. Blöta disktrasor är faktiskt bland det snuskigaste jag vet. Länge har jag tänkt att jag borde sticka mina egna disktrasor. Det är ju både roligare, trevligare och sjukt mycket snällare för miljön. Dessutom behöver jag ha enkla ta-med-projekt och jag har väldigt många sockor vid det här laget. Därför blev jag väldigt glad när jag hittade det här tipset inne hos Yarn Madness.

Det är Hildurs barnbarn som kommer att släppa ett gratis disktrasemönster i månaden under hela 2015. Högst sannolikt kommer jag inte att sticka alla tolv, mest troligen bara ett eller två. Eller kanske tre. Eller fyra. Men ändå.

Har du stickat disktrasor? Jag undrar nämligen om jag ska välja att sticka i bomull eller lin. Vilket är bäst? Och visst borde lin vara lite bättre för miljön?

På stickfronten intet nytt.

Nä. Jag monogamstickar på min KAL-kofta. Jag har kommit så långt att jag är klar med kroppen. Jag hade också plockat upp för knäppkanten och stickat ett par varv men såg att jag måste ha lyft första maskan på de räta varven fel för på ena framstycket såg det heltokigt ut. Jag fick repa upp. Sen var jag så tjurig över mitt fåniga misstag att jag plockade upp för ena ärmen i stället.

En stickskada har jag dragit på mig också. Jag stickar ju väldigt hårt och Donegal Tweed är ett ganska så strävt garn. Det har funnits dagar då skavsåret på pekfingret varit så djupt att jag varit tvungen att sticka med plåster. Jag är ganska envis, och har ju tänkt att bli klar i tid.

Stickameras koft-KAL: dela av för ärmen.

I dag bjuder jag på något så glamoröst som en badrumsbild. Jag har nu delat av för ärmen, minskat för byst och rygg och stickat ner till midjan. Nu börjar jag ökningarna för koftans nedre del. Jag minskade på vart fjortonde varv (för att flätan går över fjorton varv och då blev det lätt att komma i håg), fyra gånger för bysten och fem gånger för ryggen. Jag har precis börjat på det fjärde nystanet.

Stickameras koft-KAL: oket.

Det är inte så lätt att ta bild på ett mörkgrått ok på för kort kabel, inomhus under vinterhalvåret. Men en glimt av hur det går kan jag i alla fall bjuda på. Här har jag precis delat av för ärmarna.

Så hur har jag gjort? Detta är mest för mig själv, för att jag ska minnas på ett ungefär hur jag gjorde.

1. Jag la upp 94 maskor fördelade enligt följande: 2 för framstycke, 2 för raglan, 20 för ärm, 2 för raglan, 42 för bakstycke, 2 för raglan, 20 för ärm, 2 för raglan och 2 för framstycke.

2. Jag ökade för raglan på varje rätt varv, med hjälp av maskor som lutar åt höger respektive vänster, och påbörjade direkt flätmönstret på vänster framstycke. Flätorna kommer liksom ur raglan så jag la till en maska i mönstret varje gång jag ökade tills jag hade maskor nog för hela mönstret. Flätorna "flätar sig" på vart fjortonde varv och omringas av två aviga maskor samt har två aviga maskor mellan sig.

3. V-ringningen ökar jag vart fjärde varv genom att helt enkelt göra en ny maska innanför kantmaskan.

4. När jag hade 110 maskor på bakstycket var jag färdig med raglanökningarna men eftersom oket fortfarande var lite kort stickade jag vidare cirka två centimeter ytterligare innan jag delade av för ärmarna.

5. När jag delade av för ärmarna la jag upp 10 nya maskor i ärmhålet. Jag har också precis placerat ut markörer för minskningar i ryggen enligt Dödergöks modell dvs. att jag har delat bakstycket i tre delar. Och här är jag nu.

FO – Gudrun (igen).

Så blev då sista julklappsstickningen klar. Inte helt i tid, men ändå. Jag stickade ett par Gudrun till min fina vän (och barnens fadder) J. Precis som förra gången gjorde jag om mönstret lite, fast den här gången gjorde jag muddarna ännu kortare.

Vantarna är stickade i Fabel (det vita) och Lornas Laces solid sock (det gråa). Det gråa är en rest från en Stephen West-sjal som jag nog aldrig bloggade om när den blev klar. Och snacka om väl använd rest för jag fick 15 centimeter kvar när vantarna var klara. Det gjorde mig ruggigt lättad och väldigt glad.

Stickameras koft-KAL: provlapp.

Ja, inte kan jag anklagas för att vara snabb i starten direkt. Men nu är jag i alla fall igång. Jag har skissat upp min kofta, valt garn, valt garn igen, ändrat lite i skissen, stickat provlapp, och faktiskt stickat en hel del på oket. 

Garnet är Donegal Tweed från Litet nystan, i en jättefin grafitgrå nyans. Jag stickar den på 3,75 m.m. KnitPro, rundsticka förstås. Hittills har jag haft av garnet två gånger, hamnat snett med raglan en gång och fått peta upp sju varv samt fått tänka om gällande flätorna som jag har på ena framstycket. Men jag tror att det kan bli bra, så småningom, haha.

Det luriga med garnet är att det drar ihop sig väldigt mycket i vatten så det är svårt att prova under resans gång. Jag får helt enkelt hoppas att jag har haft tungan rätt i mun när jag räknat.

Jag tänker att det vore fint att hinna färdigt innan 31 januari. Vi får väl se hur pass mycket jag hinner och orkar ligga i.