Hepp! Dagens boktips!

Nu ska jag för en gång skull tipsa om en bok som jag inte ens har läst ut än. Det har varit stor brist på litterär verksamhet i det Garnfrökenska palatset de senaste åren (kurslitteratur och recensionsexemplar undantagna). Anledningen heter barn. Men när jag beställde lite julklappar för några veckor sedan åkte några pocketböcker som jag suktat efter länge med ner i varukorgen.

Så kom det sig att jag äntligen började läsa Expeditionen – Min kärlekshistoria, i förrgår kväll. Jag är nu på sidan 191 och klarar inte riktigt av att lägga ifrån mig boken. Den handlar om Andréexpeditionen, som skulle ta sig till Nordpolen i en vätgasballong år 1897. Expeditionen försvann och de tre deltagarna återfanns döda först trettiotre år senare. Hur expeditionsmedlemmarna dog har dock förblivit ett mysterium.

Egentligen är jag väl inte sådär jätteintresserad av expeditionen som sådan. Däremot är jag totalt fascinerad av Bea Uusmas fascination. Hon är underbart nördig och helt enkelt besatt av tanken på att försöka ta reda på vad som egentligen hände. Och jag, jag blir helt besatt av att få reda på om henne besatthet ger utdelning. När jag först började bläddra i boken så var jag på vippen att bläddra fram till sidan 224 där hon presenterar det som enligt henne är den mest sannolika teorin om vad som dödade Andréexpeditionens deltagare. Nu är jag glad att jag höll mig i skinnet och lät bli, för det är en ren njutning att få hänge sig åt vägen fram till mysteriets lösning.

Expeditionen är en sådan där sällsynt bok som du både vill ska pågå för evigt och helst ta slut på en gång. Du vill desperat veta hur den slutar, men samtidigt vet du att du kommer att sakna den mycket när sista sidan är läst.