Gott nytt år! (och så 28, 29 och 30)

Eftersom december onekligen med viss hast börjar lida mot sitt slut får det blir tre små kortisar så här på slutet. Oroa er inte, från och med i morgon slutar jag vräka ut mitt inre här på bloggen. Då är Garnfröken åter en sån där lite halvanonym stickerska som visar upp ett och annat alster i cyberrymden. Gott nytt år på er allesammans!

28 - Något jag saknar.

Jag saknar min vän Martin. Jätteofta. Jag önskar att han bodde här, i min stad. Och så saknar jag min vän Maddsen. Nästan hela tiden. Jag önskar att hon bodde här, i min stad, och inte på andra sidan jorden. Och så saknar jag min fina, fina hund Milton. Milton gick bort för mer än fem år sedan men jag gråter fortfarande när jag tänker på hur han somnade in i min famn. Världens klokaste kompis var han. Isch, nu börjar jag grina igen. Fåntratt!

29 - Vad jag strävar efter.

Jag skulle vilja studera så att jag kan få ett arbeta som är lite mer givande än det jag har idag, både intellektuellt och ekonomiskt. Jag skulle vilja ge mina barn möjligheten till ett litet hus på landet så att de kan få tillbringa somrar och kanske en och annan helg utanför stan. Jag skulle vilja ta körkort. Och kanske ha möjlighet att rida lite oftare. Mest av allt vill jag ha möjligheten att ge min sambo och mina barn en fin och värdefull vardag.

30 - Ett sista ögonblick.

Det kan inte bli något annat än precis just nu. Jag har förberett vår nyårsmiddag och väntar på att lilla fina killen ska börja snusa. Sen ska jag avnjuta en härlig trerätters tillsammans med älskling. Vi ska sippa lite bubbel och rå om varandra hela kvällen. Det är fint.

26 - Mina rädslor och 27 - Min favoritplats.

Det enda jag egentligen är riktigt rädd för är precis de saker som får mig att gråta. Att det ska hända mig, sambon eller barnen något. Hua. Det vill jag inte tänka mer på nu så jag hoppar direkt på nummer 27 - Min favoritplats.

Min favoritplats är hemma. Jag är en riktig hemmagris. Men det känns lite tradigt, där är jag ju jämt liksom. Istället tänker jag berätta om en annan plats som har betytt väldigt mycket för mig. Farmor och Farfars rara sommarstuga i Björsund.

Det är en liten stuga med två pyttesmå sovrum, ett minimalt kök och ett vardagsrum med öppen spis och stora fönster med fantastisk utsikt ut över mälaren. Vatten hämtade vi i pumpen nere vid sjön. Dasset låg på andra sidan gården. Farmor hade vedspis och farfar hade byggt en fiskrök i skogsbrynet. Stugan låg alldeles vid vattnet. Vi hade egen brygga där farfars båt låg förtöjd. Den rodde vi ut i och fiskade till middagen. Genom en liten dunge låg badbryggan. En varm och härlig stenhäll med en liten brygga ut där vi badade friskt under somrarna. På vintern var det där ifrån vi tog sparken för att åka ut och pimpla. Jag har spenderat åtskilliga timmar vid den där badbryggan, läsandes en bok eller bara drömskt spanande ut över viken. Det bästa hjärtestället på jorden.

Tyvärr såldes farmor och farfar sin lilla stuga. Farfar orkade inte längre med att sköta tomten och för några år sedan gick lilla farfar bort. Jag håller koll dock koll på hemnet. Skulle mitt hjärteställe bli till salu igen så står jag först i kön.

Åh , vad jag skulle önska att mina barn fick uppleva samma härliga dagar i stugan som jag fick. Nyplockade smultron eller blåbär med mjölk, nyfångade aborrar till lunch och timmar av bus vid badbryggan. Tack farmor och farfar för den fina tid jag fick med er i stugan!

25 - En första dag.

Om jag ska berätta om en första dag så måste det oundvikligen bli den första dagen då jag började jobba på Elevorganisationen. Jag var 20 år och hade flyttat till Stockholm eftersom jag fått det där jobbet som jag knappt vågat drömma om, som Jämställdhetssamordnare på Elevorganisationens kansli. Jag fick jobbet trots att jag knappt hade hört talas om organisationen tidigare och så där första dagen på jobbet kändes det väldigt viktigt att passa in. På kansliet jobbade ytterligare 10-12 personer som alla var i min egen ålder eller något år yngre.

Varje måndag inleddes med ett personalmöte. Ett personalmöte som i sin tur inleddes med en "hur-mår-du"-runda. Inte vilken "hur-mår-du"-runda som helst utan en där all världens tonårsångest skulle ventileras och där var och en gavs fritt spelrum att inför publik vältra sig i sin egen olycka under några minuter. Det var inte utan att jag blev en smula chockad. Hade liksom inte så mycket ångest att dela med mig av och i ärlighetens namn inte riktigt någon lust.

När det var min tur drog jag någon krystad historia om att det var höst och att jag gillade hösten för att det då var helt okej att ligga hemma på soffan och vara lite kvasideprimerad. När jag var färdig fräste Tove (den absolut snyggaste och tuffaste tjejen i rummet): "Ska du inte gå hem och skära dig lite i armarna också?!?". Sur lät hon. Och dryg. Det blev helt tyst i rummet. Alla tittade osäkert på varandra och jag, jag ville mest sjunka genom golvet. Efter vad som kändes som en evighet skrattade någon till varpå hela rummet brister ut i något slags hysteriskt gapskratt. Det var väl det enklaste sättet att hantera den sjukt obehagliga stämningen i rummet så jag skrattade med. Även om jag kände mig hemskt tillintetgjord.

Som tur är visade det sig att Tove är världens härligast tjej, även om hon fortfarande kan verka väldigt skrämmande när hon träffar någon för första gången (fråga min kära man, haha). Hon är en av mina bästa vänner idag och jag är glad att hon inte lyckades skrämma skiten ur mig den där första dagen. Oj vad mycket roliga saker jag hade missat om hon inte varit en del av mitt liv.

24 - Något som får mig att gråta.

Sen jag fick barn har jag blivit så himla känslig. Nu gråter jag för nästan allt. Hemska bilder på nyheterna toppar nog statistiken över sånt som får mig att böla. Det som gör allra ondast i hjärtat är när jag läser om mammor med cancer. Eller små barn som dör. Det har hänt flera gånger när jag läst om något sådant att jag måste gå in och ta upp Louie och krama honom, även om han somnat och jag vet att han kommer att vakna om jag ska hålla på och snyfta honom i örat. Men det kan liksom inte hjälpas. Jag måste liksom tanka lite bebiskärlek vid de där tillfällen för om jag tänker på att han eller jag kan dö så öppnas ett avgrundsdjup i själen. Det är nästan som en panikångestattack och sen kan jag inte sova på hela natten för att jag gråter och tänker på hur hemskt det vore om vi skulle dö ifrån varandra. Fånigt kanske, men väldigt på riktigt.

Ett trevligt gråt är att jag nu för tiden ibland blir lite rörd. När jag var yngre skämdes jag ibland för att jag aldrig lyckades klämma fram en liten glädjetår men nu bölar jag friskt varje gång tillfälle ges. :)

23 - Något som får mig att må bra

Det är ju omöjligt att inte svara barnen på den frågan. Det spelar ingen roll hur deppigt och trist allt känns - så fort barnen säger något roligt, skrattar, kryper upp intill och vill ha en kram eller bara ligger och snusar sött i sina sängar så blir det alldeles varmt i lilla hjärtat.

Annat som får mig att må bra är god mat - kaffe - min man (åtminstone nästan jämt, haha) - mina rara vänner - sticktid - efterrätt (oh, vad jag älskar efterrätt) - sitta på hästryggen - midsommar i Jämtland - fina små grejjer - böcker - kaffe - och sa jag kaffe?

22 - Det här upprör mig.

Jag gissar att jag upprörs av sådant som människor i allmänhet upprörs av. Krig, svält och djurplågeri och sånt. Det finns väldigt många saker som det är lätt att känna någon slags "upprördhetskonsensus" kring. Det finns dock ett par saker som upprör mig lite extra.

Miljöförstöring. Människor runt omkring mig gör gång på gång aktiva val att bete sig på ett sätt som är dåligt för miljö. Trots att forskarna larmar om att det är bråttom, bråttom om vi vill rädda det sjunkande skeppet lutar sig var och varannan människa lugnt tillbaka och tänker att det väl inte spelar någon roll vad just jag gör. Det gör mig förbannad.

Det gör mig förbannad att se att mina grannar i Stockholms innerstad väljer att köra bensinslukande bilar. Det gör mig förbannad att människor promt måste äta kött, sås och potatis näst intill var eviga dag. Det gör mig förbannad att människor skiter i vilka kemikalier som finns i möbler, teflonpannor, gummiankor och hudkräm. Det gör mig förbannad att människor hellre köper McDonalds-mat och ett kilo lösgodis än att satsa några extra kronor på att köpa KRAV-märkt broccoli eller KRAV-märkta morötter till middagen. Det kanske stämmer att ingen kan göra allt. Men alla kan tamejtusan göra något.

En annan sak som gör mig galet upprörd är kvinnomisshandel. Inte bara för att det gör mig ont i hjärtat när en människa slår en annan utan för att kvinnomisshandel är ett strukturellt problem där samhällets tysta medgivande börjar redan på dagis där den lilla flickan gråter för att den lilla pojken gett henne en knuff eller kanske dragit henne i håret. När hon söker tröst hos en vuxen säger denne tröstande "Det är bara för att han egentligen tycker att du är så söt". Senast häromdagen läste jag om en vuxen kvinna som efter en tid lämnat sin misshandlande man. Med sig hade hon tagit deras gemensamma lilla barn. Nu skulle det utredas om hon var en lämplig förälder. Inte om han var en lämplig förälder, utan om hon var det. För hon hade ju fråntagit barnet dess pappa. Att det var en idiot till far som misshandlat och våldtagit barnets mamma, och dessutom brukat våld mot barnet det spelade i sammanhanget ingen roll. Ja, jag skulle kunna fortsätta i alla oändlighet. Upprörd och förbannad som bara den.

21 - Ett ögonblick till.

Vi var och fikade med några andra bebisar och mammor, i köpcentret i Sickla. Vi satt på Espressohouse och bebbarna var nog inte mer än ca 3-4 månader gamla. Louie satt och tittade på bebis Jonathan, han var oerhört fascinerad av andra bebisar. Plötsligt brister han ut i ett riktigt gapskratt. Så där härligt gurglande med ljud och allt. Det finaste skratt jag någonsin hört. Varmaste mammahjärtat och snyftiga små glädjetårar i ögonvrån. Sen dess har vi skrattat tillsammans varje dag. Älskade unge.

20 - Den här månaden.

Jag gjorde ett så fint ordmoln på wordle.net, men lyckades sen inte få det att synas på bloggen. Hmpf.

19 -Något jag ångrar.

Jag försöker att inte ångra mig. Jag tycker att det känns osunt att gå omkring och ångra en massa saker. Men det är klart att jag är nyfiken på hur mitt liv skulle ha sett ut om jag hade valt annorlunda i vissa situationer i livet. Vad hade hänt om jag hade pluggat efter gymnasiet? Om jag inte flyttat till Stockholm? Om jag inte hade gjort slut med den där killen? Om jag bott utomlands? Om Louie hade fått plats på ett annat dagis? Om jag hade haft hund? Om jag hade käkat något annat än pizza till middag igår? Om jag hade hunnit med den där bussen? Stort och smått. Fast mer än nyfiken är jag inte. Jag är fantastiskt glad och lycklig över mitt liv så som det ser ut och jag ångrar inget som har lett mig dit jag befinner mig idag.

18 - Min bästa födelsedag.

Så tråkig jag känner mig nu, men jag är inget jättefan av födelsedagar. Jag gillar inte överraskningar, min familjesituation är en smula komplicerad och paket är inte världens viktigaste grej för mig.

Häromsistens när jag fyllde år kom min fina svägerska Lotta över. Vi åt potatis- och purjolöksoppa och drack glögg och åt pepparkakor. Jag fick en Dexterbox av sambon. Det var perfekt.

För några år sedan kom min pappa, mamma, farmor och farbror upp till Stockholm på min födelsedag. Vi åt middag på en italiensk restaurang och alla höll sams. Servitören bjöd till och sjöng en födelsedagssång. Det var också perfekt.

När jag fyllde 18 gick vi ut på krogen och jag blev kalasfull. Sov över hemma hos min kompis Toni. Vi snodde en glassgubbe på vägen hem och jag kunde inte sova för jag mådde illa som en lite gris. Tonis illrar sprang lösa i rummet och jag var livrädd. De tyckte nämligen att tår var det smaskigaste som fanns. Det var inte fullt så perfekt.

17 - Mitt favoritminne.

Jag har inget favoritminne. Jag kanske borde säga när Louie kom till världen, men eftersom jag var så nära att stryka med så är minnet från just när han föddes lite för traumatiskt för att kvala in som favorit.

Här kan man läsa om ett av mina knasigaste minnen. Det var när jag träffade min fina, fina vän Linda för allra första gången. Kanske den sjukaste kvällen i mitt liv.

16 - Min första kyss.

Jag var fjorton år. Han hette Martin (inte samma Martin som inlägget om bästisarna). Han var tvillingbror till min dåvarande bästa kompis Erik. Det var alla hjärtans dag och mina föräldrar var borta så vi hade en liten fest hemma hos mig, gänget som brukade hänga. Martin var punkare. Jag tyckte det var jättehäftigt. Det fanns inte så många punkare i lilla Kjula. Dessutom bodde han med sin mamma inne i stan, så han hängde inte med oss så ofta. Alla tjejer var lite kära i honom i omgångar, eftersom han var lite spännande sådär. Vi stängde in oss i mitt rosa flickrum och fånade oss jättelänge innan jag äntligen fick min första kyss. Han smakade snus. Och öl. Och trots det tyckte jag att det var alldeles fantastiskt. Lite konstigt, men ändå alldeles fantastiskt.

Nu för tiden är han gift och har barn tillsammans med lillasystern till en av de politiker jag jobbar med. Det är en liten värld. :)

15 - Mina drömmar.

Jag drömmer om fåniga saker som att jag och sambon ska få fortsätta att vara kära i varandra. Att barnen och vi får vara friska och att jag får leva länge, länge. En liten stuga på landet och ett roligt jobb. Att min syster ska bli frisk. Och kanske, kanske en liten knodd till så småningom. Fast bara kanske. Och verkligen så småningom. :-)

14 - Vad jag har på mig idag.

Idag har jag lufsat runt i mina älskade långkalsonger och skruvat IKEA-möbler. Enda gången jag tar av mig långkalsongerna är när jag tvättar. Haha.

I övrigt har jag underkläder, svarta strumpor, ett svart linne, svarta jeans och en grön munkis från Gröna Studenter. Jag har också satt upp den alldeles för långa luggen i en fånig joystick-tofs mitt på huvudet. Sorry, det blir inte roligare än så.

13 - Veckan som gått

Måndag: Jobbelijobb hela långa dagen. Alma sov över. Stickar färdigt en julklapp.

Tisdag: Hemma med lilleman eftersom storeman var på begravning. Sista ridlektionen i stallet på kvällen. Vi hade hopplektion och jag red lilla favoriten, Cape. Vi var riktigt duktiga. Roligt! Får brev om att vi förmodligen inte får någon dagisplats på söder. Inte alls roligt.

Onsdag: Jobbelijobb igen. Sista riktiga dagen på jobbet innan julledigheten. Kanske ska jag jobba lite på måndag också, men då blir det nog hemifrån tror jag. Stickar färdigt en julklappssocka.

Torsdag: Ringer runt till varenda dagis på Södermalm. Inget napp där. Lilleman får psykbryt på sin skittråkiga morsa. Får ett mycket märkligt telefonsamtal som jag fortfarande inte riktigt skakat av mig än. En riktig skitdag får man nog säga.

Fredag: Babysimmar med Louie på förmiddagen. Han vill stanna hos fröken. Jag ignorerar hans mycket bestämda vilja och tar med mig honom hem. Jag svänger ihop några pepparkakstryfflar att ha i gå-bort-present. Bråkar med både min syster och min mor. Blir sams. Får glada nyheter. Sambon får tillbaka på skatten. Vi firar med indiskt. Upp som en sol, ner som en pannkaka och så upp igen. Lite så.

Lördag: Skickar sambon till IKEA med lång inköpslista. Nu väntar vi på hemkörning av möbler och sen ska jag skruva. Har flyttat Louies säng till andra änden av vårt sovrum. Ska bli spännande att se om han accepterar sin nya sovplats. Städar lite i väntan på möblerna. I eftermiddag kommer Alma.

Söndag: Imorgon är vi bjudna på brunch i Bromma. Och så ska vi köpa gran. Och klä gran.

12 - I min väska.

Jag ska bespara er en bild på eländet. Och så skäms jag lite, för herreminje vilken oreda. Men ärlighet varar längst, så här kommer den nakna sanningen.

Det här är vad jag hittade när jag vände upp och ner på min ljusbruna skinnväska från Esprit som jag har "lånat" av min mamma:

• Plånbok
• Nycklar hem
• Nycklar till jobbet
• Passerkort till riksdagen
• Bankdosa
• Tre små tuber med handkräm
• Munsårsalva
• En ask läkerol
• En tom läkerolask
• Fem ihopknögglade kvitton
• Sex pennor (alla bläck)
• Kalender
• Papper från en halstablett
• En napp
• Ett squeezymellis
• En femtiolapp
• En blöja
• En använd servett
• Ett paket näsdukar
• En halv ask tamponger
• En karta novalucol
• Några alvedon
• Två tior, fyra femmor, tre enkronor och en värdelös femtioöring
• En clementin som sett sina bästa dagar
• Odefinierbara smulor och lite annat skräp

Nu ska jag ägna en liten stund åt att städa upp i väskan tror jag.

11 - Mina syskon.

Igår fungerade inte internet här hemma, så då blev det inga utmaningsinlägg. Men nu så!

Jag har tre halvsyskon. Roland, Anna-Lena och Andreas. Vi delar mamma. Jag är en riktig sladdis. Roland och jag har aldrig bott på samma ställe men Anna och Andreas har jag växt upp med, åtminstone delvis.

Roland är 46 år. Mamma fick honom när hon precis fyllt 18 och om jag har förstått det hela rätt var Rolles pappa ingen trevlig snubbe. Mamma har i princip tagit hand om Rolle själv. Det hela komplicerades av att han har en utvecklingsstörning och är rullstolsburen. Efter några år fick Rolle flyttta till ett annat boende. Det var så man gjorde då. Men mamma och han har mycket bra kontakt. Han åker färdtjänst ut till henne och hälsar på med jämna mellanrum och ibland hälsar hon på honom. Han bor på ett gruppboende, men i en egen lägenhet och så har han ett jobb han tycker om. Han gillar dansbandsmusik men inte mjuka saker.

Anna-Lena är 41 år. Hon bor med sin sambo och deras två barn Daniel och Marcus i Kjula, en liten bit från min mamma. När jag gick på gymnasiet bodde jag praktiskt taget hos min syster eftersom de bodde inne i stan, ganska nära min skola. Jag tycker väldigt mycket om Anna. Hon har liksom alltid funnits där för mig. Anna tycker att det är viktigt med ordning och reda och har alltid varit mån om sitt utseende. Hon sätter familjen främst och både hon och hennes sambo har vigt sina liv åt barnens intressen. Varenda helg har de varit iväg på fotbollsmatcher och i veckorna är det ett evigt skjutsande till träningar hit och dit. De är väldigt bra föräldrar. Tyvärr blev min syster mycket sjuk för två år sedan. Hon är fortfarande dålig och jag hoppas varje dag att vi ska få se någon bättring. Det är väldigt smärtsamt att se henne tappa mer och mer av sitt vanliga jag och jag önskar så innerligt att hon ska få bli frisk snart! Jag saknar min syster.

Andreas är 39 år. Han är den av mina syskon jag känner mig mest lik. Han bor utanför London med sin sambo, hennes tonårstjejer Jana och Paula och deras gemensamma barn Johanna som är 3 år. Andreas jobbar som sjuksköterska. Han bryr sig väldigt mycket om människor. Han kan verka ganska tystlåten men jag har alltid haft lätt för att prata med honom. Innan han flyttade till London delade vi lägenhet här i Stockholm. Det var trevligt. Han är lättsam på det sättet. Han gillar att sitta och greja med tekniska prylar och när vi bodde tillsammans byggde han ihop en egen stereo. Nu ses vi inte så jätteofta eftersom vi båda har små barn och det gör resandet lite komplicerat. I somras var de dock här och hälsade på. Jag hoppas att det inte dröjer så länge innan vi ses igen.

10 - Vad jag har på mig idag.

Eftersom jag har världens skitdag från helvetet (fått världens märkligaste samtal från stallchefen, desperat jagat dagisplats till Louie och tröstat deppig mamma/mormor fast jag mest av allt vill grina själv) har jag knappt klätt mig alls idag.

Jag har på mig underkläder, strumpor, svart linne, svarta långkalsonger och en randig munkis i härliga 80-talsnyanser av vanilj, turkos, korall och grafitgrå.

Nu går jag och drar något gammalt över mig. Morr.

09 - Vad jag tror på.

Jag tror inte på någon Gud. Jag är förvisso medlem i Svenska Kyrkan, men jag skulle inte säga att jag är religiös. Däremot tycker jag att Svenska Kyrkan gör mycket bra saker för väldigt många människor, och jag tycker att det är trevligt att gå i kyrkan någon gång ibland.

När jag var tonåring sökte jag efter något slags svar på livets mening. Skrev mitt specialarbete på gymnasiet om liv efter döden, snöade in ett slag på buddismen och lite new age-flum. Det ledde ingenstans. Det skulle ju förstås vara trevligt, om än knappast troligt, om det fanns ett liv efter detta.

Jag tror på människans godhet. Och jag önskar att mänskligheten kunde respektera naturen lika mycket som hitte-på-gubbar med skägg. Det vore något det.

8 - Ett ögonblick.

Snöigt. Kallt. Sjukt kul. Även för den som knuffar på.