Varje måndag inleddes med ett personalmöte. Ett personalmöte som i sin tur inleddes med en "hur-mår-du"-runda. Inte vilken "hur-mår-du"-runda som helst utan en där all världens tonårsångest skulle ventileras och där var och en gavs fritt spelrum att inför publik vältra sig i sin egen olycka under några minuter. Det var inte utan att jag blev en smula chockad. Hade liksom inte så mycket ångest att dela med mig av och i ärlighetens namn inte riktigt någon lust.
När det var min tur drog jag någon krystad historia om att det var höst och att jag gillade hösten för att det då var helt okej att ligga hemma på soffan och vara lite kvasideprimerad. När jag var färdig fräste Tove (den absolut snyggaste och tuffaste tjejen i rummet): "Ska du inte gå hem och skära dig lite i armarna också?!?". Sur lät hon. Och dryg. Det blev helt tyst i rummet. Alla tittade osäkert på varandra och jag, jag ville mest sjunka genom golvet. Efter vad som kändes som en evighet skrattade någon till varpå hela rummet brister ut i något slags hysteriskt gapskratt. Det var väl det enklaste sättet att hantera den sjukt obehagliga stämningen i rummet så jag skrattade med. Även om jag kände mig hemskt tillintetgjord.
Som tur är visade det sig att Tove är världens härligast tjej, även om hon fortfarande kan verka väldigt skrämmande när hon träffar någon för första gången (fråga min kära man, haha). Hon är en av mina bästa vänner idag och jag är glad att hon inte lyckades skrämma skiten ur mig den där första dagen. Oj vad mycket roliga saker jag hade missat om hon inte varit en del av mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar