Jag lever... tror jag.

Nu får Garnfröken ta och skärpa sig. Det är ju rena rama bloggtorkan här! Ni vet, ibland så hinner livet liksom ikapp en. Och ramlar över en. Lite som en lavin sådär. Och sen får man ägna ett par veckor åt att gräva sig upp ur snön. När man väl är uppe igen är man halvdöd av trötthet och måste bli ompysslad och tyckt-synd-om en stund innan man är redo att möta verkligheten igen. Ungefär så känns det när en liten familj lyckas komma över fem (tror jag det blev till slut, om det nu är slut, jag vågar inte ropa hej än) magsjukor, tre rediga förkylningar och en vecka med nära 40° feber och ögoninflammation på lite mindre än två månader. Jag är trött.

Jag har nästan inte stickat något alls. Har således inte heller så mycket att blogga om. Nu känns det som att inspirationen börjar komma tillbaka lite grann. Tack och lov. Åh, vad jag har saknat inspirationen!