Om att ge upp. Eller om att välja det lite, lite bättre alternativet.

Det är aldrig roligt att ge upp. Att säga: nej nu orkar jag inte mer. Det har varit en ganska stressig höst. Jag har jobbat mycket övertid (närmare 100 % än de 80 % som jag borde ha jobbat). Min utbildning har hållit ett tuffare tempo denna termin än tidigare. Och vi har varit sjuka ganska så många gånger.

I går fattade jag beslutet att hoppa över den kurs som jag läser nu. Det betyder att jag inte kommer att kamma hem några 30 poäng den här terminen. Jag kommer inte att få något terminsbetyg och jag kommer att ha en släpkurs att ta igen i stället för en examen våren 2014.

Det känns lite hårt, men också väldigt klokt. För jag har en son som behöver en glad och närvarande mamma. Och förhoppningsvis fortsätter livet ett bra tag efter våren 2014 och en måste tänka lite på det som kommer sedan också. Det jag ska orka då. Om en vecka, en månad, ett år eller fyra. Inte bara på hur mycket jag kan klämma ur mig själv precis exakt just nu. För nog hade jag kanske klarat kursen inom utsatt tid, om jag hade bestämt mig för det. Men då hade jag också varit en urvriden trasa hela julhelgen. Kanske hade jag varit en urvriden trasa ännu längre tid än så.

I kväll när Grodan vaknade, hostade och var ledsen så var första tanken inte "åh nej, sluta hosta, jag hinner inte". Jag tänkte i stället "stackars, stackars Grodan som hostar och är ledsen". Jag tänkte att vi väl får ta det lite lugnt i morgon om det visar sig att vi sover dåligt i natt. Fintanke i stället för fultanke och jag ger mig själv en liten klapp på axeln. För det är modigt att fatta svåra beslut. Inte alltid roligt, men modigt. Det är det minsann.

(21 poäng skrapar jag ihop vilket räcker för att få fortsätta på mitt program nästa termin och det känns ändå väldigt fint och bra).

Jo men jag stickar ju också.

Adventsmys i soffan. Jag har bäddat ner den fortsatt sjuka treåringen men är själv klart på bättringsvägen från den där otäcka influensan. Jag dricker den första koppen kaffe sedan i tisdags (!) och stickar på ett av de två evighetsprojekten som följt mig under hösten.

En Lady Bulle-inspirerad uppifrån-och-nertröja. Min första tröja stickad i ett stycke. Gud så skönt att slippa tråckla ihop den, hoppas bara att den kommer att passa. Jag stickar i Cascade 220 Wool, 8509 Grey och 8555 Black, på stickor 4,5 m.m.

Sjuklingar.

Jag har legat hemma med influensa sedan i tisdags. Muskelvärk, halsont och feber. Inte så kul. Jag har inte ens orkat sitta uppe i soffan utan det är sängläge som gäller. I dag fick jag sällskap av Grodprinsen som också har insjuknat. Vi dricker saft och äter glass, Grodan tittar på film och jag läser ikapp några favoritbloggar. Det är ganska mysigt ändå.

                            

När barnen får bestämma.

Ibland är det faktiskt precis så här idylliskt i pepparkakeland. Apropå föregående inlägg. 

Snälla barn som hjälper varandra med pepparkakebaket.

Ibland är jag en rätt tråkig mamma. En sån som tycker att barnen ska göra saker på ett visst (mitt) sätt.

Men i dag fick de göra som de ville och det fick gå som det gick och tänka sig, det blev bra ändå. Bättre till och med. Glad barn och ungefär hundra brända pepparkakor. Och tre pepparkaksklumpar.

Nu ska jag göra färdigt saffransbullarna. Utan barnen. Så att jag kan få göra dem på mitt sätt. :)

Idylliskt i pepparkakeland?

I går satte jag årets pepparkaksdeg. Det låter ju idylliskt men begrunda då att följande utspelade sig samtidigt:

– Barn ett låter inte barn två köra briotåget på trärälsen varpå barn två använder det spårlösa tåget som slagträ.
– Barn ett och två lockas till att lämna tågkaoset för att i stället hjälpa till med pepparkaksdegen. Barn två hjälper då vid ett obevakat ögonblick även till att krydda barnkammaren med kryddnejlika.
– Barn två älskar sin nya julstjärna "med giraffmönster". Barn ett kan inte låta bli att gång på gång påpeka att det minsann är LEOPARD, inte giraff, vilket förstås skapar en osämja mellan barn ett och barn två.

Det hela avslutas med att man bara får smaka en sked var av pepparkaksdegen. Barn ett och två är nu plötsligt rörande överens med varandra, tyvärr inte med mig.

Gråt och tandagnisslan. Men nu har vi i alla fall en pepparkaksdeg. Jag ser med spänning fram emot helgen då den ska förvandlas till pepparkakor.

Hej igen!

Nu var det alldeles för länge sedan bloggen fick lite kärlek, men nu är det minsann dags tycker jag. Jag har köpt pärlplattor till barnen, men som vanligt när det kommer till pyssel var det nog jag som hade roligast. Oj, vad vi har pärlat i helgen. Till och med Grodprinsen som inte är mer än tre år och har gott om myror i brallan har suttit koncentrerad timmar i sträck. Det händer inte så ofta kan jag berätta.

Bonuspinglan som är fem är så sjukt duktig. Den som tittar noga kan se att hon har skrivit sitt namn i hjärtat, helt utan hjälp.

Grodan är så flink, i ett huj gör han färdigt platta efter platta. "Stryk den här mamma!" ropar han.

Och jag gjorde bokstäver. Mycket skojigt. Jag tänker att de ska förses med magneter och föräras en plats på kylskåpet. Kanske gör jag fler så att man kan skriva roliga grejer.

Och sen fick jag julfeeling av allt pyssel. Jag vet inte var de ska hamna riktigt, men i granen kanske? Jämte en stickad julkula eller två.

Livstecken.

Hösten är verkligen här med besked. Med stress, oändliga högar med arbetsuppgifter på jobbet, hemtentor, dagislämningar, panikplugg, förkylningar, tvätthögar, trötta barn, trötta mammor, trötta pappor och minimalt med tid för allt det där som sätter lite guldkant på tillvaron: sticktid, soffmys, gigantiska kannor med te och långsamma höstpromenader i solen. Därav detta ekande på bloggen. Dagislämningar och snoriga näsor i alla ära, det har sin charm det också, men det här är inte riktigt den typen av blogg.

Ett par varv här och där blir det stickat ändå, oftast på kollegans Rockefeller. Och så har jag ju stickat färdigt mitt allra första par fingervantar, vilket ju kommer väl till pass så kallt som det är om morgnarna.