Gott nytt år! (och så 28, 29 och 30)

Eftersom december onekligen med viss hast börjar lida mot sitt slut får det blir tre små kortisar så här på slutet. Oroa er inte, från och med i morgon slutar jag vräka ut mitt inre här på bloggen. Då är Garnfröken åter en sån där lite halvanonym stickerska som visar upp ett och annat alster i cyberrymden. Gott nytt år på er allesammans!

28 - Något jag saknar.

Jag saknar min vän Martin. Jätteofta. Jag önskar att han bodde här, i min stad. Och så saknar jag min vän Maddsen. Nästan hela tiden. Jag önskar att hon bodde här, i min stad, och inte på andra sidan jorden. Och så saknar jag min fina, fina hund Milton. Milton gick bort för mer än fem år sedan men jag gråter fortfarande när jag tänker på hur han somnade in i min famn. Världens klokaste kompis var han. Isch, nu börjar jag grina igen. Fåntratt!

29 - Vad jag strävar efter.

Jag skulle vilja studera så att jag kan få ett arbeta som är lite mer givande än det jag har idag, både intellektuellt och ekonomiskt. Jag skulle vilja ge mina barn möjligheten till ett litet hus på landet så att de kan få tillbringa somrar och kanske en och annan helg utanför stan. Jag skulle vilja ta körkort. Och kanske ha möjlighet att rida lite oftare. Mest av allt vill jag ha möjligheten att ge min sambo och mina barn en fin och värdefull vardag.

30 - Ett sista ögonblick.

Det kan inte bli något annat än precis just nu. Jag har förberett vår nyårsmiddag och väntar på att lilla fina killen ska börja snusa. Sen ska jag avnjuta en härlig trerätters tillsammans med älskling. Vi ska sippa lite bubbel och rå om varandra hela kvällen. Det är fint.

26 - Mina rädslor och 27 - Min favoritplats.

Det enda jag egentligen är riktigt rädd för är precis de saker som får mig att gråta. Att det ska hända mig, sambon eller barnen något. Hua. Det vill jag inte tänka mer på nu så jag hoppar direkt på nummer 27 - Min favoritplats.

Min favoritplats är hemma. Jag är en riktig hemmagris. Men det känns lite tradigt, där är jag ju jämt liksom. Istället tänker jag berätta om en annan plats som har betytt väldigt mycket för mig. Farmor och Farfars rara sommarstuga i Björsund.

Det är en liten stuga med två pyttesmå sovrum, ett minimalt kök och ett vardagsrum med öppen spis och stora fönster med fantastisk utsikt ut över mälaren. Vatten hämtade vi i pumpen nere vid sjön. Dasset låg på andra sidan gården. Farmor hade vedspis och farfar hade byggt en fiskrök i skogsbrynet. Stugan låg alldeles vid vattnet. Vi hade egen brygga där farfars båt låg förtöjd. Den rodde vi ut i och fiskade till middagen. Genom en liten dunge låg badbryggan. En varm och härlig stenhäll med en liten brygga ut där vi badade friskt under somrarna. På vintern var det där ifrån vi tog sparken för att åka ut och pimpla. Jag har spenderat åtskilliga timmar vid den där badbryggan, läsandes en bok eller bara drömskt spanande ut över viken. Det bästa hjärtestället på jorden.

Tyvärr såldes farmor och farfar sin lilla stuga. Farfar orkade inte längre med att sköta tomten och för några år sedan gick lilla farfar bort. Jag håller koll dock koll på hemnet. Skulle mitt hjärteställe bli till salu igen så står jag först i kön.

Åh , vad jag skulle önska att mina barn fick uppleva samma härliga dagar i stugan som jag fick. Nyplockade smultron eller blåbär med mjölk, nyfångade aborrar till lunch och timmar av bus vid badbryggan. Tack farmor och farfar för den fina tid jag fick med er i stugan!

25 - En första dag.

Om jag ska berätta om en första dag så måste det oundvikligen bli den första dagen då jag började jobba på Elevorganisationen. Jag var 20 år och hade flyttat till Stockholm eftersom jag fått det där jobbet som jag knappt vågat drömma om, som Jämställdhetssamordnare på Elevorganisationens kansli. Jag fick jobbet trots att jag knappt hade hört talas om organisationen tidigare och så där första dagen på jobbet kändes det väldigt viktigt att passa in. På kansliet jobbade ytterligare 10-12 personer som alla var i min egen ålder eller något år yngre.

Varje måndag inleddes med ett personalmöte. Ett personalmöte som i sin tur inleddes med en "hur-mår-du"-runda. Inte vilken "hur-mår-du"-runda som helst utan en där all världens tonårsångest skulle ventileras och där var och en gavs fritt spelrum att inför publik vältra sig i sin egen olycka under några minuter. Det var inte utan att jag blev en smula chockad. Hade liksom inte så mycket ångest att dela med mig av och i ärlighetens namn inte riktigt någon lust.

När det var min tur drog jag någon krystad historia om att det var höst och att jag gillade hösten för att det då var helt okej att ligga hemma på soffan och vara lite kvasideprimerad. När jag var färdig fräste Tove (den absolut snyggaste och tuffaste tjejen i rummet): "Ska du inte gå hem och skära dig lite i armarna också?!?". Sur lät hon. Och dryg. Det blev helt tyst i rummet. Alla tittade osäkert på varandra och jag, jag ville mest sjunka genom golvet. Efter vad som kändes som en evighet skrattade någon till varpå hela rummet brister ut i något slags hysteriskt gapskratt. Det var väl det enklaste sättet att hantera den sjukt obehagliga stämningen i rummet så jag skrattade med. Även om jag kände mig hemskt tillintetgjord.

Som tur är visade det sig att Tove är världens härligast tjej, även om hon fortfarande kan verka väldigt skrämmande när hon träffar någon för första gången (fråga min kära man, haha). Hon är en av mina bästa vänner idag och jag är glad att hon inte lyckades skrämma skiten ur mig den där första dagen. Oj vad mycket roliga saker jag hade missat om hon inte varit en del av mitt liv.

24 - Något som får mig att gråta.

Sen jag fick barn har jag blivit så himla känslig. Nu gråter jag för nästan allt. Hemska bilder på nyheterna toppar nog statistiken över sånt som får mig att böla. Det som gör allra ondast i hjärtat är när jag läser om mammor med cancer. Eller små barn som dör. Det har hänt flera gånger när jag läst om något sådant att jag måste gå in och ta upp Louie och krama honom, även om han somnat och jag vet att han kommer att vakna om jag ska hålla på och snyfta honom i örat. Men det kan liksom inte hjälpas. Jag måste liksom tanka lite bebiskärlek vid de där tillfällen för om jag tänker på att han eller jag kan dö så öppnas ett avgrundsdjup i själen. Det är nästan som en panikångestattack och sen kan jag inte sova på hela natten för att jag gråter och tänker på hur hemskt det vore om vi skulle dö ifrån varandra. Fånigt kanske, men väldigt på riktigt.

Ett trevligt gråt är att jag nu för tiden ibland blir lite rörd. När jag var yngre skämdes jag ibland för att jag aldrig lyckades klämma fram en liten glädjetår men nu bölar jag friskt varje gång tillfälle ges. :)

23 - Något som får mig att må bra

Det är ju omöjligt att inte svara barnen på den frågan. Det spelar ingen roll hur deppigt och trist allt känns - så fort barnen säger något roligt, skrattar, kryper upp intill och vill ha en kram eller bara ligger och snusar sött i sina sängar så blir det alldeles varmt i lilla hjärtat.

Annat som får mig att må bra är god mat - kaffe - min man (åtminstone nästan jämt, haha) - mina rara vänner - sticktid - efterrätt (oh, vad jag älskar efterrätt) - sitta på hästryggen - midsommar i Jämtland - fina små grejjer - böcker - kaffe - och sa jag kaffe?

Mössa Twisted Sister.

Syster yster ringde strax före jul och hade förfrusit öronen så illa att det blivit små sår. Hon frågade om lillasyster (dvs undertecknad) inte kunde ta och sticka henne en "fulmössa" och det kunde jag ju inte säga nej till. En måste ju vara rädd om sin storasysters stackars öron.

Hon ville ha en enkel svart mössa men något lite kul var jag ju tvungen att hitta på och så dök Twisted Sister upp i mitt sinne. En snurrig liten mössa till syrran. Jag ska förfina mönstret lite, men sen så ska jag försöka lägga upp det här på bloggen. Det är mycket simpelt, men lite roligare än en enkel rätstickad mössa.
Här får lilla mamsen stå modell, i motljus och allt. Så det kan bli.

Till: SysterYster.

Mönster: Eget hittepå, Twisted Sister.

Garn: Drops Nepal i svartaste svart. Det gick åt lite mindre än två nystan.

Stickor: En 40 cm lång 5 mm rundsticka (KnitPro) samt fyra st strumpstickor 5 mm (Vanliga träisar).

22 - Det här upprör mig.

Jag gissar att jag upprörs av sådant som människor i allmänhet upprörs av. Krig, svält och djurplågeri och sånt. Det finns väldigt många saker som det är lätt att känna någon slags "upprördhetskonsensus" kring. Det finns dock ett par saker som upprör mig lite extra.

Miljöförstöring. Människor runt omkring mig gör gång på gång aktiva val att bete sig på ett sätt som är dåligt för miljö. Trots att forskarna larmar om att det är bråttom, bråttom om vi vill rädda det sjunkande skeppet lutar sig var och varannan människa lugnt tillbaka och tänker att det väl inte spelar någon roll vad just jag gör. Det gör mig förbannad.

Det gör mig förbannad att se att mina grannar i Stockholms innerstad väljer att köra bensinslukande bilar. Det gör mig förbannad att människor promt måste äta kött, sås och potatis näst intill var eviga dag. Det gör mig förbannad att människor skiter i vilka kemikalier som finns i möbler, teflonpannor, gummiankor och hudkräm. Det gör mig förbannad att människor hellre köper McDonalds-mat och ett kilo lösgodis än att satsa några extra kronor på att köpa KRAV-märkt broccoli eller KRAV-märkta morötter till middagen. Det kanske stämmer att ingen kan göra allt. Men alla kan tamejtusan göra något.

En annan sak som gör mig galet upprörd är kvinnomisshandel. Inte bara för att det gör mig ont i hjärtat när en människa slår en annan utan för att kvinnomisshandel är ett strukturellt problem där samhällets tysta medgivande börjar redan på dagis där den lilla flickan gråter för att den lilla pojken gett henne en knuff eller kanske dragit henne i håret. När hon söker tröst hos en vuxen säger denne tröstande "Det är bara för att han egentligen tycker att du är så söt". Senast häromdagen läste jag om en vuxen kvinna som efter en tid lämnat sin misshandlande man. Med sig hade hon tagit deras gemensamma lilla barn. Nu skulle det utredas om hon var en lämplig förälder. Inte om han var en lämplig förälder, utan om hon var det. För hon hade ju fråntagit barnet dess pappa. Att det var en idiot till far som misshandlat och våldtagit barnets mamma, och dessutom brukat våld mot barnet det spelade i sammanhanget ingen roll. Ja, jag skulle kunna fortsätta i alla oändlighet. Upprörd och förbannad som bara den.