Garnet som gick i graven.

Min mor lärde mig att sticka när jag var liten. Jag minns att jag fick en liten stickbox med fyra små garnnystan i olika färg, två knubbiga små trästickor och en beskrivning på hur man stickar en mycket liten, och enkel, tröja. Alldeles, alldeles lagom till Sven. Min bruna, ytterst slitna teddybjörn (varför han heter Sven är en helt annan historia, om än rätt charmig den med). Om sanningen ska fram var det nog mestadels min mor som stickade den där tröjan, men jag tittade ivrigt på och en och annan maska fick jag till. Sen dess har det blivit ett och annat stickprojekt. Ett par tröjor, några halsdukar, ett och annat bebisplagg och typ en miljon sockar och vantar.

Är man en stickare är man oftast också en garnsamlare. Det blir en hel del nystan över, ett här och ett där, och såklart passar man på att fynda när tillfälle erbjuds. Jag hade genom åren lyckats samla på mig en rätt rejäl garnsamling. En garnsamling som gick i graven när vi flyttade för snart två år sedan. Vi drabbades nämligen av en mardröm i förra lägenheten. En mardröm som stavas pälsänger. Otäcka, otäcka små kryp som jag tyvärr har en sak gemensamt med. Min kärlek till garn. Skillnaden är att de små otäckingarna ÄTER garnet. Det gör inte jag. De är näst intill omöjliga att bli av med så vi vågade inte ta risken att få dem med oss i flytten. Med en liten tår i ögonvrån (skämta inte, jag storbölade men vi skyller på att jag var gravid och hormonell) så fick säckar med garn fara till garnhimlen och jag fick vackert ta adjö.

Nog för att jag har samlat på mig en hel del nytt garn sen dess, men jag kommer alltid att sakna utvalda delar av min älskade garnsamling. Snyft.