En liten hyllning till en mycket kär vän.

Nu blir det nästan lite läskigt personligt här på bloggen. Du som läser som mest är intresserad av garn och maskor och inte så mycket av mig bör nog skippa just det här inlägget.

Jag har som sagt känt mig låg några dagar. Väldigt mycket handlar om att jag hade en fantastiskt fin liten minisemester med en vän som betyder fasligt mycket för mig. Jag har skrivit om honom förut här på bloggen, här och här. Och sen jag kom hem har jag känt mig tom och lite ensam. Plötsligt så hade den här lilla texten nästan skrivit sig själv och efter att finaste vännen fått kika på den och okejat att den hamnar här så ja, hamnar den här.

Jag träffade en vän här om dagen. Den kanske närmsta och bästa vän jag någonsin haft. Det är en överdrift att säga att vi var som ler och långhalm under större delen av gymnasiet och åren därefter. Han var det bästa som någonsin kunde ha hänt mig just där och just då. Vi pratade hela tiden. Om allt. Det var som om vi aldrig kunde prata färdigt, det fanns alltid mer att säga. Vi hånglade ibland. Men inte så ofta för man kan ju liksom inte prata och hångla samtidigt. Jag trodde länge, eller fantiserade åtminstone om, att det någon gång skulle bli han och jag. Typ när vi var trettio kanske. Och redo att slå oss ner, bygga bo och skaffa en hoper ungar. Jag har blivit lite äldre och kanske också lite, lite klokare. Jag tror fortfarande att han kommer att bli världens bästa pappa. Bara inte till mina ungar.

Av en massa olika anledningar försvann han ur mitt liv. Ingens fel, allas fel, så där som det kan bli. En dag var han plötsligt bara borta. Och jag, jag fattade ingenting. Jag ringde och ringde. Skickade sms efter sms. Men det var så tyst. Det var som om han hade gått upp i rök. Det blev en mörk tid i mitt liv efter att han hade försvunnit. Kanske mest för att jag ingen förklaring fick. Och för att livet var så outsägligt tomt utan honom. Han var den person som betydde allra mest för mig. I hela världen. Någonstans så var han mitt ankare. Orättvist kanske, att han skulle behöva vara det, men om ni kände honom skulle ni kanske förstå varför. Och om ni kände mig. När han försvann så tappade jag fotfästet en smula.

Jag är liksom ett kaos, nästan jämt. Inte så att jag missar grejer, planerar dåligt eller missköter mig. Det är mer inuti. Jag måste grubbla på allt. Och jag vet aldrig riktigt vad jag vill. Jag har svårt att göra långsiktiga planer. Vet fortfarande inte vad jag vill göra när jag blir stor riktigt. Mitt sämsta drag är att jag har lite svårt att verkligen komma nära andra människor och verkligen, verkligen bry mig om dem. Det jag har allra svårast för är att bara ha det fint. Det måste på något vis vara lite svårt och kämpigt för att jag ska kunna slappna av. Det pågår hela tiden en väldigt intensiv för- och emotdiskussion i mitt stackars huvud och det blir aldrig riktigt tyst. Det kanske låter sorgligt och dumt, men jag tycker inte längre att det är det. Jag har vant mig vid det där ständiga kaoset inuti och jag är rätt så förtjust i mig själv. Det kommer en massa gott av det också. En massa saker som jag aldrig skulle vilja vara utan.

Jag vet inte hur jag ska beskriva M för att göra honom rättvisa. Allt det som jag är lite dålig på gör han så bra. Nu är ju det här bara några fåniga ord i en fånig blogg någonstans, och det känns futtigt. Men M är så glad. Han är bekymmerslös på något vis. Jag har aldrig träffat någon som inte gillar honom. På riktigt. Han går liksom hem precis över allt. Till och med min pappa gillar honom. Nu känner ni ju heller inte min far, men att han gillar M säger mer än vad man kanske kan tro. M är omtänksam och ställer inte till bråk i onödan. Ändå vet han vad vill och är inte rädd för att stå upp för det han tror på. Han är modig. Och rolig. Han får mig att skratta mest hela tiden med alla knasigheter han hittar på. M är helt enkelt en galet bra människa. Riktigt, riktigt bra. Äsch, futtigt som sagt. Jag önskar att ni alla fick lära känna honom i stället.

När vi träffades här om dagen så kändes allting nästan precis som förr. Trots att det måste vara närmare tio år sedan allt blev knasigt och han försvann. Äsch, vi har hörts då och då förstås, men vi har liksom inte hängt, så där på riktigt. Vi drack folköl på en solig brygga. Jag brände mig förstås för det gör jag jämt. Inte M. M blir bara brun. Tiden rusade i väg. Och vi, vi bara pratade på. Förstås. Och skrattade. Och drack öl. Och jag tänker att det är jävligt att tio år bara försvann. Att det är jävligt att vi liksom lät det hända. Och jag tänker också att jag är så väldigt glad och tacksam över att vi satt där på bryggan i solen. Att vi drack öl och att jag brände mig och att jag fick berätta om allt roligt och sorgligt som hänt och att jag fick lyssna när M berättade om allt roligt och sorgligt som hänt. Sen sist.

Mycket är förstås annorlunda. Det är ändå tio år som har gått. Jag bor i storstaden, med min lilla kaosfamilj som jag älskar mycket och har väl någon slags liten idé om hur vuxenlivet ska se ut ändå. M bor i mindre stad, är butikschef och förlovad och trummar i ett band. Och har kanske, föga förvånande, en något mer klar bild över hur vuxenlivet ska se ut. Livet är annorlunda, men bra. Vi är båda på ställen där vi liksom hör hemma. Och det är väldigt fint på något sätt.

Jag är glad för att jag för en liten stund fick vara den person jag är i Ms ögon. För att han för några timmar bringade lite ordning i det kaos som är jag. För att vi fick skratta tillsammans och känna att vi efter all den tid som har gått fortfarande kan vara varandras lite grann ändå. För att ingen kan ta ifrån oss de minnen vi har. Och allra mest för att M fortfarande är min vän.

Och även om det känns sorgesamt nu, när vi åter skiljts åt och han åkt hem till sitt och jag åkt hem till mitt så känns det också fint. Jag skulle förstås vilja ha honom närmare. Dela mer av hans vardag och låta honom dela mer av min. Men nu är det som det är och jag tänker att det också hade kunnat vara tusen resor värre. Det kunde ha varit så att vi aldrig fick chansen att sitta där på bryggan, i solen med våra öl. Nu fick vi det och jag hoppas att det inte kommer att dröja allt för länge innan vi sitter där igen. För vi har ju fortfarande inte pratat färdigt.

Tack M. För att du är precis den du är och för att du fortfarande är min vän.