Sorg.

Förstås blir det ingen fånig utlottning i den här bloggen i dag, så som utlovat var. I stället går mina tankar till Norge.

Det känns ofattbart, det som hänt i Norge. Omöjligt att ta in, och förstå, att någon människa kan vilja andra så illa. Bomben i centrala Oslo är en fruktansvärd gärning. Det som hänt på Utöya känns om möjligt än värre. Jag kan inte föreställa mig den ångest och panik ungdomarna som befann sig på ön kände när de desperat försökte fly undan mannen som sköt ner deras vänner, en efter en. Hur långa de timmar som flöt förbi innan hjälpen kom måste ha känts. Mina tankar är givetvis med offren, deras familj och deras vänner.

Jag har själv varit på politiskt ungdomsläger. Några av mina bästa ögonblick i livet har varit på något läger, där jag suttit tillsammans med andra engagerade ungdomar och känt att det är vi som är framtiden och nog tusan kan vi rädda världen. Tillsammans. Aldrig, aldrig har jag känt mig så stark, orädd och beredd att göra allt för att den här världen ska bli en lite, lite bättre plats att leva på.

Idag klamrar jag mig fast i den känslan, nästan desperat. För den som har utfört dessa våldshandlingar vill inte att vi ska vara vare sig starka, orädda eller beredda att göra allt för att den här världen ska bli en öppnare och bättre plats att leva på. Den som har utfört dessa våldshandlingar vill att vi ska ge upp och bli små rädda och fega kräk. Vi får inte låta oss skrämmas. Att vi tillsammans står upp för öppenhet och demokrati känns sällan så viktigt som idag.